Shh!
Kategori: Allmänt
När bloggare, tidningar eller websidor ska ge tips om hur man håller motivationen uppe, eller åtminstone (om än motvilligt) fortsätter träna, så är kanske ett av de vanligaste tipsen att berätta för andra om hur kommande bravader på gymmet eller ute i spåret. Låt gärna hela arbetsplatsen, familjen och vänskapskretsen veta att du ska till gymmet efter jobbet, eller att du till helgen ska ut på en riktigt lång och hård löprunda. Tanken har varit att när man väl berättat för alla, så känner man pressen och kan helt enkelt inte hoppa över träningspasset, eftersom man inte vill göra någon ”besviken”. Det är en god idé, men funkar den verkligen?
För vissa kanske det faktiskt gör det, men det finns ett problem. Alla som någon gång slutfört ett träningspass, har känt den sköna känslan som kommer sköljer över en. Hypotalamus skickar ut signaler om att endorfiner(ett signalämne som finns i kroppen) ska frigöras, vilket de också görs. Endorfinerna fäster vid opiodreceptorer, vilket gör att smärtsignaler blockeras och en euforisk känsla erhålls. Problemet som jag nämnde ligger i att samma känsla, samma kroppsliga belöning, erhålls enbart av att berätta av vad man ska göra och sedan få beröm från omgivningen. Detta bidrar till att kroppen känner sig ”nöjd”, att den inte längre känner samma behov av motion. Vilket är synd eftersom även man får uppleva samma sköna känsla, så får man inte de önskvärde hälsoeffekterna.
Man märkte dock i samma studie att om man enbart berättade att man hoppades på att eller ville genomföra ett träningspass, så ges inte samma endorfinrusch och motivationen håller sig uppe. Så för att inte ge upp med träningen, berätta inte för alla om allt fantastiskt du ska göra, berätta om allt du hoppas kunna göra.